Babel of my life.

Någonstans brister vi i kommunikationen, du och jag.

Du sårar mig; mina tårar sårar dig. Du tar det personligt och ber om förlåtelse. Jag flyr, vill vara ensam med all ledsenhet som slåss om rum inom mig. Kan inte med att förlåta så snabbt. In i badrummet flyr jag. Tillslut måste jag komma ut, skållad som ett russin. Då är du där, väntar, ber om förlåtelse, vill att jag ska berätta igen det där jag inte fick berätta förut. Nej, svarar jag kort och gömmer mig i tvn. Inombords känner jag mig som hundra år. Jag är trött, otroligt trött. Om jag släpper greppet om orden och låter dem forsa fritt kommer jag inte orka mer, det känner jag. Jag är för trött ikväll för en konfrontation. Låt mig vara i fred, tänker jag tyst. Varför förstår du inte att jag vill vara ifred när jag mår såhär? När du fått mig att må såhär?

Vill inte visa mig svag. Tillsist går du. Uppgivet. Jag vet att jag gjort dig ledsen. Hör dig mumla att jag är orättvis. Och det är jag. Men det är inte meningen. Det är i kommunikationen det brister. Vi talar inte alltid samma språk, du och jag.