Did you expect a lovesong?

You, who stole my solitude
the most precious thing I owned
I never will forgive you.

Lägenheten full av ljus och fitou

Hope there's someone
Who'll take care of me
When I die, Will I go

Hope there's someone
Who'll set my heart free
Nice to hold when I'm tired

Man får hoppas att Antony & the Johnsons släpper några nya fräscha verk snart.

I måndags var jag hos tandläkaren, det var spännande, och överraskande.
I onsdags var jag hos en tandhygienist, hon var från Piteå och gillade att laga mat.
På måndag ska jag till tandläkaren igen.
Och jag bara skrattar när jag ser räkningen.
Jag behöver hjälp.

And that was that.

Vive la révolution.

Föränderliga-, ombytliga-, genomknasiga-, stickigatröjan- och tjocksocksMaja. Meet the new Maja; less ambiguous but more, more, more.

Så nu vet ni.
I am.

On my own this time. Jag har insett: Varför försöka anpassa mitt jag efter mallen? Varför inte låta mallen formas efter mig?

Så nu, less afraid, in my own trolltastic glory.

Now You Hold Me Close and Hard But I Was like a Statue At Most

Vin + ost + Ray LaMontagne fixar en skaplig lördagkväll.

Och oavsett hur många folk som omger mig, hur många bekanta, underbara ögon jag speglar mig i, upptryckt bland svettiga, dansande kroppar, så känner jag mig ihålig och förlamad. Ensam och uråldrig. I wonder if it's a phase I'm going through.

Babel of my life.

Någonstans brister vi i kommunikationen, du och jag.

Du sårar mig; mina tårar sårar dig. Du tar det personligt och ber om förlåtelse. Jag flyr, vill vara ensam med all ledsenhet som slåss om rum inom mig. Kan inte med att förlåta så snabbt. In i badrummet flyr jag. Tillslut måste jag komma ut, skållad som ett russin. Då är du där, väntar, ber om förlåtelse, vill att jag ska berätta igen det där jag inte fick berätta förut. Nej, svarar jag kort och gömmer mig i tvn. Inombords känner jag mig som hundra år. Jag är trött, otroligt trött. Om jag släpper greppet om orden och låter dem forsa fritt kommer jag inte orka mer, det känner jag. Jag är för trött ikväll för en konfrontation. Låt mig vara i fred, tänker jag tyst. Varför förstår du inte att jag vill vara ifred när jag mår såhär? När du fått mig att må såhär?

Vill inte visa mig svag. Tillsist går du. Uppgivet. Jag vet att jag gjort dig ledsen. Hör dig mumla att jag är orättvis. Och det är jag. Men det är inte meningen. Det är i kommunikationen det brister. Vi talar inte alltid samma språk, du och jag.

En lördag

Lördag morgon, Ludde mådde klart bättre. Vart tog förkylningen väger? Kunde Ludde känna sig trygg i att utmåla seger mot virus och bakterier denna gång? Ludde valde att ta det förhållandevis lugnt under dagen, och sysselsatte sig med att pyssla. Men det går ju inte vara asocial av förkylningsskäl en hel helg, så Ludde tog tag i saken. Ölskvaller inbokades. Träffade vinterkrigaren på gatan några hundra meter hemifrån, och drog till Oliver Twist. Fördel: mycket god och spännande öl, nackdel: ålderdomligt klientel. Dessutom är en 33cl öl sällan värd 72kr. Nästa ställe: Svejken. Fördel: mycket god och ganska spännande öl, nackdel: ont om ögongodis. Kompisar ringde, dom skulle till Kvarnen. Ja, okejdå. men inte så länge. Nästa ställe: Kvarnen. Fördel: rolig miljö där det händer saker, nackdel: hög dräggfaktor. Blev trakasserad av en feminist som inte tyckte om Luddes och en kompis syn på feminism (som vi hade gormat om i kön). Men vaddå, hon verkade inte ha någon aning om vem Mary Wollstonecraft var, så Ludde valde att inte ta så hårt på det hela. Kvällen avslutades framåt tresnåret efter mumsande på lite souvlaki. Ni vet var.

En förstörd lunch och en uppblossande förkylning

Torsdagen kom, Ludde visste att han på torsdag kväll borde förbereda en föreläsning då han fredag morgon skulle gästföreläsa på fjärran ort. I sedvanlig ordning visade det sig att det fanns roligare saker att göra än att offra en kväll på förberedelser, så det blev lite panerad Edamerost och ett par tjeckiska öl istället. Stället heter Humlehof och är bra, tycker Ludde. Ludde kan sägas vara lite av en slarver, mer så än vad folk anar. Efter en stressig morgon och en snabb resa i första klass på X2000, under vilken Ludde försökte förbereda sig åtminstone en smula, så kom Ludde fram, något försenat. Ludde höll sin föreläsning som till stor del blev improviserad, ansvarig lärare utnämnde den till succé, och dagen verkade räddad. Ludde åt lunch i VIP-matsalen, maten var så dålig så han åt bara hälften - hur i Jesu namn kan man ens förstöra en entrecôte så? Visst var köttråvaran senig och eländig, men den behövde ju inte vara sönderstekt till skosula, och var fanns svartpepparn? Nåja, potatisen var åtminstone ätbar. Efter den undermåliga lunchen hälsade Ludde på några gamla lärare, för att snart stressa iväg mot stationen i en taxi. Ludde missade tåget med _en_ minut, så han fick återigen söka tröst genom att shoppa. Tvåhundra kronor senare steg Ludde ut ur en ostbutik, något gladare i hågen. Nästa tåg missade han inte.

På tåget mot den lilla hemstadens stilla lunk började Ludde känna allsköns förkylningssymtom: hosta, skumma känningar i halsen. Väl hemma blev Ludde även något snuvig och fint ont i lungorna. Ludde tänkte, FUCK, jag är körd. Kommande jobbvecka blir intensiv, och han ville verkligen inte bli förkyld. Ludde valde att svara nej på krogmingelsinbjudan (trist) för att ligga nerbäddad och dricka te, i kamp mot den potentiella förkylningen.