And that was that.

Vive la révolution.

Föränderliga-, ombytliga-, genomknasiga-, stickigatröjan- och tjocksocksMaja. Meet the new Maja; less ambiguous but more, more, more.

Så nu vet ni.
I am.

On my own this time. Jag har insett: Varför försöka anpassa mitt jag efter mallen? Varför inte låta mallen formas efter mig?

Så nu, less afraid, in my own trolltastic glory.

Now You Hold Me Close and Hard But I Was like a Statue At Most

Vin + ost + Ray LaMontagne fixar en skaplig lördagkväll.

Och oavsett hur många folk som omger mig, hur många bekanta, underbara ögon jag speglar mig i, upptryckt bland svettiga, dansande kroppar, så känner jag mig ihålig och förlamad. Ensam och uråldrig. I wonder if it's a phase I'm going through.

Babel of my life.

Någonstans brister vi i kommunikationen, du och jag.

Du sårar mig; mina tårar sårar dig. Du tar det personligt och ber om förlåtelse. Jag flyr, vill vara ensam med all ledsenhet som slåss om rum inom mig. Kan inte med att förlåta så snabbt. In i badrummet flyr jag. Tillslut måste jag komma ut, skållad som ett russin. Då är du där, väntar, ber om förlåtelse, vill att jag ska berätta igen det där jag inte fick berätta förut. Nej, svarar jag kort och gömmer mig i tvn. Inombords känner jag mig som hundra år. Jag är trött, otroligt trött. Om jag släpper greppet om orden och låter dem forsa fritt kommer jag inte orka mer, det känner jag. Jag är för trött ikväll för en konfrontation. Låt mig vara i fred, tänker jag tyst. Varför förstår du inte att jag vill vara ifred när jag mår såhär? När du fått mig att må såhär?

Vill inte visa mig svag. Tillsist går du. Uppgivet. Jag vet att jag gjort dig ledsen. Hör dig mumla att jag är orättvis. Och det är jag. Men det är inte meningen. Det är i kommunikationen det brister. Vi talar inte alltid samma språk, du och jag.

En lördag

Lördag morgon, Ludde mådde klart bättre. Vart tog förkylningen väger? Kunde Ludde känna sig trygg i att utmåla seger mot virus och bakterier denna gång? Ludde valde att ta det förhållandevis lugnt under dagen, och sysselsatte sig med att pyssla. Men det går ju inte vara asocial av förkylningsskäl en hel helg, så Ludde tog tag i saken. Ölskvaller inbokades. Träffade vinterkrigaren på gatan några hundra meter hemifrån, och drog till Oliver Twist. Fördel: mycket god och spännande öl, nackdel: ålderdomligt klientel. Dessutom är en 33cl öl sällan värd 72kr. Nästa ställe: Svejken. Fördel: mycket god och ganska spännande öl, nackdel: ont om ögongodis. Kompisar ringde, dom skulle till Kvarnen. Ja, okejdå. men inte så länge. Nästa ställe: Kvarnen. Fördel: rolig miljö där det händer saker, nackdel: hög dräggfaktor. Blev trakasserad av en feminist som inte tyckte om Luddes och en kompis syn på feminism (som vi hade gormat om i kön). Men vaddå, hon verkade inte ha någon aning om vem Mary Wollstonecraft var, så Ludde valde att inte ta så hårt på det hela. Kvällen avslutades framåt tresnåret efter mumsande på lite souvlaki. Ni vet var.

En förstörd lunch och en uppblossande förkylning

Torsdagen kom, Ludde visste att han på torsdag kväll borde förbereda en föreläsning då han fredag morgon skulle gästföreläsa på fjärran ort. I sedvanlig ordning visade det sig att det fanns roligare saker att göra än att offra en kväll på förberedelser, så det blev lite panerad Edamerost och ett par tjeckiska öl istället. Stället heter Humlehof och är bra, tycker Ludde. Ludde kan sägas vara lite av en slarver, mer så än vad folk anar. Efter en stressig morgon och en snabb resa i första klass på X2000, under vilken Ludde försökte förbereda sig åtminstone en smula, så kom Ludde fram, något försenat. Ludde höll sin föreläsning som till stor del blev improviserad, ansvarig lärare utnämnde den till succé, och dagen verkade räddad. Ludde åt lunch i VIP-matsalen, maten var så dålig så han åt bara hälften - hur i Jesu namn kan man ens förstöra en entrecôte så? Visst var köttråvaran senig och eländig, men den behövde ju inte vara sönderstekt till skosula, och var fanns svartpepparn? Nåja, potatisen var åtminstone ätbar. Efter den undermåliga lunchen hälsade Ludde på några gamla lärare, för att snart stressa iväg mot stationen i en taxi. Ludde missade tåget med _en_ minut, så han fick återigen söka tröst genom att shoppa. Tvåhundra kronor senare steg Ludde ut ur en ostbutik, något gladare i hågen. Nästa tåg missade han inte.

På tåget mot den lilla hemstadens stilla lunk började Ludde känna allsköns förkylningssymtom: hosta, skumma känningar i halsen. Väl hemma blev Ludde även något snuvig och fint ont i lungorna. Ludde tänkte, FUCK, jag är körd. Kommande jobbvecka blir intensiv, och han ville verkligen inte bli förkyld. Ludde valde att svara nej på krogmingelsinbjudan (trist) för att ligga nerbäddad och dricka te, i kamp mot den potentiella förkylningen.

En lovsång till krediter

I onsdags på jobbet var det första Ludde hörde när han kom in på avdelningen ett hostande. Ett välbekant hostande. Det var den näst intill kroniskt förkylde kollegan (KFK) som var tillbaka - oro - förkyld är ju inte bra att bli, så Ludde höll sig på behörigt avstånd från KFK under dagen. Ludde hade redan varit förkyld flera gånger på hösten, och det finns ju trevligare saker att ägna tiden åt än att snyta sig och hosta. Dagen gick, inte mycket särskilt intressant hände Ludde, utöver lite shopping. Denna shopping som numera har sprängt alla rimliga gränser, men den fungerar. Ljuva eskapism. Kanske borde Ludde söka dokusåpahjälp? Dråpslaget mot Luddes ekonomi kommer säkerligen att visa sig vara införskaffandet av rejäla krediter, men en sann homo economicus kan väl inte säga nej till räntefria lån, även om de bara är på 45 dagar? Aldrig förr har Ludde haft så stora skulder. Nåja, så länge Ludde shoppar känner han ingen ångest.

Under vintergatans blick

Femton sekunder
Från A till B
En vallgrav,
Avgrundsdjup

Femton sekunder
Från A till B
Ett andetag
Ett hjärtslag
Allt står still

Under vintergatans blick
Det var något
jag aldrig fick

Under vintergatans blick.

Irritationen med stort I.

Fördelen med att inte bo ensam är att man slipper städa alla kvadratmeter själv när man väntar gäster.

Fel.

Fördelen med att inte bo ensam är att man har någon annan att irritera sig på när man städar alla kvadratmeter själv. Någon som glor in i en fyrkantig skärm och inte tycks bry sig ett dyft om att toalett, kök, övervåning är invaderade av dammtroll. Det är fördelen folks; befogad irritation.

Vi vet alla hur det går för hjältinnan i slutet.

Du fattar ju ingenting.
Ingenting fattar du.

Vi måste hitta dig en kille, säger hon.
I refuse, svarar jag.

Ensam är inte stark. Inte alls. Bluff & båg det där. Som jultomten och Budda.

And yet, I picture myself a happy ending. Jag är ju hon med glimmande krona i håret och blodigt svärd i hand som står där med drakens huvud på sitt samvete när sluttexten rullar igång.

Femton sekunder

Igår räknade jag sekunder
De var femton
Femton långa sekunder

Hoppet var en röd ballong.

När orden fattas mig, när jag inte orkar andas och hjärtat knappt orkar slå, när jag känner mig för gammal och trött för att leva, när jag liksom snubblar till och tappar greppet om hoppet och låter det snirkla iväg upp mot himlen i en röd ballong, ja då pluggar jag igen öronen och kurar ner mig under en filt av smekande musik. Så det gör jag nu; vänder mitt döva öra mot världen.

Godnatt.

Jag är inte onykter, det är min dialekt

Efter att ha drällt omkring i hopp om reafynd på NK tillsammans med tusentals andra shoppingsugna tråksvenskar så drälldes det runt på östermalm där det shoppades ett par ärkekonservativa merinotröjor som förhoppningsvis kan komma till användning under denna höst som aldrig tycks ta slut.

Till slut blev planen att dinera veggo på Chutney (Katarina Bangata) men väl på vägen dit väcktes idén om Koh Pangan som också visade sig ha ett sista bord ledigt. Tråkig som jag är så provades inget nytt spännande thaikäk denna gång heller, utan munnen fylldes med sambal oelek-täckt pad thai moo och ett par staropramen.

Efter detta mötte Greven oss utanför och vi drog till min lägenhet där Buffet somnade och vi andra drack cabernet sauvignon och gjorde som vi brukade. Buffet vaknade till sist och vi intog Humlehof där Proforma mötte upp och där det återigen dracks tjeckisk öl och åts. Denna gång blev det för min del panerad Edamer med tillbehör. När maten var uppäten vandrade vi mot Ugglan där Buffet och Greven drog hem till sina kära tv-apparater samtidigt som vinterkrigaren och en scenografitjej mötte upp.

Inne i Ugglans labyrinter uppträdde Voice of the Seven Woods som faktiskt lät ganska bra när det blev lite up-beat. Mer tjeckisk öl. Rick i bandet var trevlig. Sen stängde Ugglan och det blev åter igen hem till mig där det dracks whisky och fan vet vad som diskuterades.

det nya året, framför oss,
blankt som ny is
väg hal och svår
fjärran sommaren
dagar kommer, dagar går

Solkungen har talat.

En sällsam historia.

Man kan säga att idén till den snuviga Majan föddes i badet. I örat hade jag Ludde som berättade om obskyra kvällar i förorten där normen verkar vara fängelseliknande lägenhetshålor några meter över havet. Jaha, mmhmm, myysigt, nämen vad säger du! utbrister jag sådär lite halventusiastiskt medan hjärnan befinner sig på totalt andra breddgrader. Närmare bestämt i valfritt tropiskt område söder om ekvatorn. För vattnet är varmt och vinet jag avnjuter börjar göra mig sådär lagom avslappnad.Och så när vi gått över till att diskutera barnsjukdomar, då får jag honom att registrera en blogg. Jag som aldrig är sjuk, säger jag, borde inte jag ha en blogg? Och vore det inte jättesött om vi döpte den till En liten norrländsk Maja som aldrig blir förkyld? För jag blir ju liksom aldrig det?

And the rest is history, som man brukar säga. Nu rullar bollen omkring på ditt golv Ludde.