En lovsång till krediter

I onsdags på jobbet var det första Ludde hörde när han kom in på avdelningen ett hostande. Ett välbekant hostande. Det var den näst intill kroniskt förkylde kollegan (KFK) som var tillbaka - oro - förkyld är ju inte bra att bli, så Ludde höll sig på behörigt avstånd från KFK under dagen. Ludde hade redan varit förkyld flera gånger på hösten, och det finns ju trevligare saker att ägna tiden åt än att snyta sig och hosta. Dagen gick, inte mycket särskilt intressant hände Ludde, utöver lite shopping. Denna shopping som numera har sprängt alla rimliga gränser, men den fungerar. Ljuva eskapism. Kanske borde Ludde söka dokusåpahjälp? Dråpslaget mot Luddes ekonomi kommer säkerligen att visa sig vara införskaffandet av rejäla krediter, men en sann homo economicus kan väl inte säga nej till räntefria lån, även om de bara är på 45 dagar? Aldrig förr har Ludde haft så stora skulder. Nåja, så länge Ludde shoppar känner han ingen ångest.

Under vintergatans blick

Femton sekunder
Från A till B
En vallgrav,
Avgrundsdjup

Femton sekunder
Från A till B
Ett andetag
Ett hjärtslag
Allt står still

Under vintergatans blick
Det var något
jag aldrig fick

Under vintergatans blick.

Irritationen med stort I.

Fördelen med att inte bo ensam är att man slipper städa alla kvadratmeter själv när man väntar gäster.

Fel.

Fördelen med att inte bo ensam är att man har någon annan att irritera sig på när man städar alla kvadratmeter själv. Någon som glor in i en fyrkantig skärm och inte tycks bry sig ett dyft om att toalett, kök, övervåning är invaderade av dammtroll. Det är fördelen folks; befogad irritation.

Vi vet alla hur det går för hjältinnan i slutet.

Du fattar ju ingenting.
Ingenting fattar du.

Vi måste hitta dig en kille, säger hon.
I refuse, svarar jag.

Ensam är inte stark. Inte alls. Bluff & båg det där. Som jultomten och Budda.

And yet, I picture myself a happy ending. Jag är ju hon med glimmande krona i håret och blodigt svärd i hand som står där med drakens huvud på sitt samvete när sluttexten rullar igång.

Femton sekunder

Igår räknade jag sekunder
De var femton
Femton långa sekunder

Hoppet var en röd ballong.

När orden fattas mig, när jag inte orkar andas och hjärtat knappt orkar slå, när jag känner mig för gammal och trött för att leva, när jag liksom snubblar till och tappar greppet om hoppet och låter det snirkla iväg upp mot himlen i en röd ballong, ja då pluggar jag igen öronen och kurar ner mig under en filt av smekande musik. Så det gör jag nu; vänder mitt döva öra mot världen.

Godnatt.

Jag är inte onykter, det är min dialekt

Efter att ha drällt omkring i hopp om reafynd på NK tillsammans med tusentals andra shoppingsugna tråksvenskar så drälldes det runt på östermalm där det shoppades ett par ärkekonservativa merinotröjor som förhoppningsvis kan komma till användning under denna höst som aldrig tycks ta slut.

Till slut blev planen att dinera veggo på Chutney (Katarina Bangata) men väl på vägen dit väcktes idén om Koh Pangan som också visade sig ha ett sista bord ledigt. Tråkig som jag är så provades inget nytt spännande thaikäk denna gång heller, utan munnen fylldes med sambal oelek-täckt pad thai moo och ett par staropramen.

Efter detta mötte Greven oss utanför och vi drog till min lägenhet där Buffet somnade och vi andra drack cabernet sauvignon och gjorde som vi brukade. Buffet vaknade till sist och vi intog Humlehof där Proforma mötte upp och där det återigen dracks tjeckisk öl och åts. Denna gång blev det för min del panerad Edamer med tillbehör. När maten var uppäten vandrade vi mot Ugglan där Buffet och Greven drog hem till sina kära tv-apparater samtidigt som vinterkrigaren och en scenografitjej mötte upp.

Inne i Ugglans labyrinter uppträdde Voice of the Seven Woods som faktiskt lät ganska bra när det blev lite up-beat. Mer tjeckisk öl. Rick i bandet var trevlig. Sen stängde Ugglan och det blev åter igen hem till mig där det dracks whisky och fan vet vad som diskuterades.

det nya året, framför oss,
blankt som ny is
väg hal och svår
fjärran sommaren
dagar kommer, dagar går

Solkungen har talat.